Stina Dabrowski försöker, i en debattartikel i Expressen, göra gällande att alla som har några som helst invändningar mot dagens invandringspolitik, eller som inte har exakt samma åsikter som Gudrun Schyman gällande feminism, är utsatta för ÅSIKTSFÖRTRYCK.
Detta påstående bevisas för det första av det faktum att Ali Esbati och Maria Sveland inte anser att alla antirasister eller feminister är skyldiga att ställa upp på vilken debatt som helst, på vilka premisser som helst, som de utmanas till av personer som inte delar deras åsikter. Men vem har gjort det i andra sammanhang? Skulle en moderat ställa upp på en debatt om skatter och välfärd anordnad av Vänsterpartiet, byggd på deras problemformuleringar och där de valt inramning och övriga gäster, eller vice versa?
Dabrowskis andra bevis är att Publicistklubben, som hon är ordförande för, fick kritik av Åsa Linderborg i Aftonbladet efter att de bjudit in Mats Dagerlind från rasistsajten ”Avpixlat” till en debatt om näthat. Dabrowski skriver: ”Jag undrar, var ska man dra gränsen för vilka som får debattera och inte? Själv anser jag, precis som för övrigt John Stuart Mill, att gränsen går vid dem som förespråkar våld.”
Mats Dagerlind är alltså mannen bakom ett uttalande som ”[t]otalt anser jag dock att ca 95% av de som bor i Sverige ska vara födda här av svenskfödda föräldrar”.
Han har även förklarat att svenska staten inte bör behandla alla medborgare likvärdigt, eftersom muslimer ”pga sin religions efterblivenhet bara förstår maktspråk” och att det därför, i behandlingen av muslimer, ”krävs en helt annan auktoritet”.
När Stefan Jacobsson, nyvald partiledare för Svenskarnas Parti (SvP), en fortsättning på det nazistiska Nationalsocialistisk front (NSF), intervjuades i Ystads allehanda nyligen, beskrev han partiets politik i tre steg. Steg ett var att stoppa all invandring, steg två att utvisa alla kriminella invandrare och steg tre att låta en migrationsmyndighet ompröva alla uppehållstillstånd som beviljats sedan 1970-talet, allt med målsättningen att skapa ett etniskt homogent Sverige.
Skillnaden mellan Jacobsson och Dagerlind tycks alltså hårfin. Hur skulle man – utan metoder av den typ som Svenskarnas parti förespråkar – kunna uppnå målet om en befolkning där 95 procent är ”födda här av svenskfödda föräldrar”, som Dagerlind bekänner sig till? Och vad är själva kärnan i detta mål om inte ett etniskt homogent Sverige? Därför föreslår jag att Publicistklubben bjuder in Svenskarnas Partis ordförande Stefan Jacobsson till sin nästa debatt om integration. Allt annat vore väl att ansluta sig till den ”konsensuselit” som försöker strypa yttrandefriheten här i landet? Eller? Stina?
Bildkälla: http://slutpixlat.blogspot.se/
gudsstaten 